Cesar och hans hundar

juli 3, 2008 § Lämna en kommentar

Om Cesar och hans hundar – Naturliga lösningar på vanliga hundproblem av Cesar Millan och Melissa Jo Peltier i Aftonbladet 2008-07-03:

Hundar är från Pluto

Alice Eggers om kärlek och makt

Cesar Millan – hundguru.
 

Jag vet inte om det är Cesar Millans intention att ge perspektiv på hunden som sociokulturellt fenomen, men det är där laddningen ligger i hans bok Cesar och hans hundar.

Han beskriver en västvärld där vi inte längre har behov av hundens arbete, där den gamla definitionen av tamdjur – djur som kan hållas och ger ekonomisk vinning – inte längre är applicerbar. Vårt behov av hunden har blivit känslomässigt och hunden förmänskligad.

I bakgrunden finns uppväxten i Mexiko och gårdshundarnas förmåga till samexistens och samarbete, en flock utan synlig hierarki. Hans observation går i linje med moderna etologer som menar att den seglivade myten om rangordning är ett resultat av studier på djur i onaturliga situationer, trängda lägen och begränsade resurser.

Millans slutsats är en annan. Enligt honom är det patriarken på gården, Millans farfar, som inte tillät någon hund att ”göra honom själv rangen stridig om ledarrollen”. Millan är full av beundran inför den naturligt auktoritäre mannen och genom barnets ögon uppstår en absolut korrelation mellan hierarki och kärlek.

Övertron på en värld uppbyggd på rangordningssystem genomsyrar hans tankar om såväl människor som hundar. Viktiga människor i hans liv beskrivs som stränga men rättvisa, vänliga men bestämda. I Cesar Millans värld är survival of the fittest alltid synonymt med den fysiskt starkares överlevnad, en tolkning som omöjliggör andra typer av anpassning som gångbara strategier.

Liksom i genusdiskussionen tar det naturliga plats som ett mystiskt axiom. Mystiskt eftersom alla argument går i cirklar: det är naturligt att lyda eftersom det är naturligt att vilja bli åtlydd. Att hunden följer uppsatta regler är sekundärt till att hunden upplever sig underlägsen, trots Millans påstådda skepsis till att projicera mänskliga beteenden på djur, blir känslan viktigare än handlingen.

Som ett brev på posten trillar det in ett kapitel under rubriken En liten reflektion över könsperspektivet. Han tackar sina hundar för att de har hjälpt honom att bli en ”bra och balanserad flockledare i familjen” och påpekar samtidigt att boken Män är från Mars, kvinnor från Venus räddade hans äktenskap. Om Susan Faludi menade att män fick identitetskriser av att inte längre självklart vara det starkare könet finns det alltså en lösning – att bli den starkare arten.

Millan menar att vi måste se den ”sanna naturen” hos vår partner – hustru som hund – och att det är viljan att gå utanför vårt perspektiv som människa/man som ställer till problem.

Att istället se kön som en social konstruktion öppnar för möjligheten att betrakta hunden med samma ögon. I förlängningen innebär det att hur vi beskriver våra hundar och relationen hund-människa också ger indikationer på hur, var och i vilken tid vi befinner oss. Som Donna Haraway beskriver det i The Companion Species Manifesto: ”Om jag har en hund, så har min hund en människa.”.

Alice Kassius Eggers

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för juli, 2008Alice Eggers.