Blogg: Lavaland

juli 7, 2009 § Lämna en kommentar

Sommarblogg på Lavaland 2009-07-07:

Lånekortet väntar på mig när jag kommer

Jag brukade köpa Negerkyss, det var två avlånga maränger doppade i choklad, glass i mitten. Coctailbäret försökte jag göra mig av med, slänga eller ge till pappa. Om detta inte lyckades hade jag två saker att välja på: att försöka komma ut till öarna eller att bli dödad av negrerna. Ägglikör. Pistage. Rögle-cup. Lergök. Peach Melba. Noisettesås. Poesi kan man väl inte precis kalla det, men nog låter det rätt likt, tycker jag. I kiosken där man klev av båten på Hallands Väderö sålde de mördegskakor med rosa kant. Ju fler han åt desto fler ville han ha, och han undrade inte en enda gång varför drottningen var så frågvis.

Vi brukade börja våra promenader längs med potatisfälten, långa promenader som inte jag hade valt men inte ville missa. Egentligen tyckte Anne att det skulle vara roligare att läsa om äventyr än att vara med om dem själv. Men antagligen längtade alla som bara läste om äventyr efter att få vara med om dem själva. Det var väldigt besvärligt, egentligen! I det grunda vattnet var spår från sandlarver, snirkliga mönster där de hade plöjt sandytan. Om doktor Nolan frågade mig om tändstickorna, skulle jag säga att jag trodde att de var gjorda av socker och att jag hade ätit upp dem. Jag vågade aldrig klättra upp på St:Toras sten.

Biografen låg i ett gult hus som kanske hade varit ett tvätteri när pappa var liten. Jag såg de första tio minuterna av Ronja Rövardotter i det huset. Försökte jag fly mörkret, skulle han fånga mig, binda mig, flåsa Död över mitt ansikte. Barnen skrek och farmor satt på balkongen och rökte sina Right, förnärmad över att jag rättat henne när hon skulle sätta blöjan bakofram. Kanoner är inte som paraplyer som ingen vill ha när solen skiner eller stråhattar som blir liggande i skyltfönstren under regniga somrar. Hurdant vädret än är kan man sälja kanoner. Det fanns inga mobiltelefoner. Ibland var vi på vernissage hos pappas kompis, jag vet inte vad han målade, bara att han hade ett konstigt dubbelnamn och att jag en gång köpte en cykel i huset bakom hans. Hans fingrar sökte något bland tuber och torra penslar. De sökte den långa palett-kniven med dess tunna blad av smidigt stål.

Det var åtta kilometer till Holmen Häst. När vi kom fram till Västra Karup kunde vi köpa dricka i affären och andas i skuggan på gräsmattan. Sen red jag en galoppör som hette My Oh My. Hon visste, att hon aldrig skulle kunna stanna honom, om han bestämde att han inte ville stanna. Vi lärde C röka i skogen, vi försökte sniffa tändargasen men fick det aldrig att fungera. Ända tills Sara kom hade Lavinia betraktat sig själv som ledaren i skolan. Det hade hon blivit genom att vara otrevlig mot de andra, om de inte gjorde som hon sa. Jag gick varv efter varv runt Madison, det är inte alls så att alla killar alltid vill hångla. Det är bättre att ha lite för mycket i handen än för lite.

M köpte en bandspelare i 08-boden och målade den med nagellack. Han lade inte mer så där krampaktigt beslag på Gulla, han var inte längre svartsjuk och snål om henne och begärde inte att hon dagen i ända skulle vara till för hans egen trevnads skull. Det hade blivit så rikt inom honom att han tyckte sig ha råd att dela med sig. M hade ett blandband med en deppig sida för kvällarna på bryggan med dagböckerna och en glad sida för kvällar med krigsdanserna. Han vänder åt sitt håll, jag går över gatan och köper en kvällstidning.

Alice Kassius Eggers

Texten bygger på meningar ur böcker jag lånat på Torekovs bibliotek 1985-1995 och korsat med egen text. Fotot på St Toras sten är lånat från Seadipper på Flickr.

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för juli, 2009Alice Eggers.