Boys – Anna Ringberg

augusti 10, 2010 § 1 kommentar

Om romanen Boys av Anna Ringberg i

Aftonbladet 2010-08-10:

Någonting på spåren

Alice Eggers läser en debutroman om fadern, sonen och den heliga hunden

Det ordnar sig. Det är det enda som går att tänka, känna, våga uttala. Dessa meningslösa, trösterika tre ord. I Anna Ringbergs debut Boys vinglar de genom berättelsen och säger att hundar kommer tillbaka, pappor slutar supa, förhållanden frisknar till.

Boken rör sig runt Lasses 65-årsfest. På ena sidan om den är whippet-hunden Boys försvinnande och på andra sidan sonen Mattis återkomst. Det är kallt ute i stugan, kylan känns ända in i mig där jag ligger under mitt täcke och följer Ringbergs pålitliga prosa – taktfast, trofast.
Beskrivningen av Lasses vardag med Boys är imponerande, rent och klart berättas det för mig om saker jag redan vet men aldrig läser om. Den exakta känslan när någon inte beter sig riktigt redig mot ens hund och man vet att nu, nu kommer han surna till. Kärleken i okvädningsorden, på pricken fångad i Lasses språk: ”Hörru! Ditt gamla kukhuvud. Du ska inte käka jord har jag sagt, hör du inte?” Hundens smackande, egenheterna, maten som inte äts, täcket som Boys vill ha över sig – i Ringbergs bok är hunden ingen katalysator, ingen reflektion av sin människa som i andra böcker, här får han vara med bland de andra berättelserna med sin egen.

Den lojalitet Boys visar Lasse, ständigt beredd på försvar, skulle kunna göra honom till en modern Lassie. Istället blir det en sorglig insikt om att det som förr var en hjälte nu är en missförstådd byracka som grannarna tar ut i skogen för att skjuta. För att den inte är som hundar ska vara i dag – strippade på personlighet, helt utan integritet. Lasse förklarar: ”[…] dom är inte som labradorer som blir glada över att träffa vem som helst, ska upp i ansiktet på varenda en och mojsa och gojsa, utan dom gillar en ny mänska först när hon visat vad hon går för, att hon är att lita på, och det måste man respektera, låta dom få sin lilla tid att känna av en.”
Efter att Boys har kommit in i mitt liv via Lasse har Ringberg redan övertygat mig om hans personlighet. Därför känns det onödigt, nästan hädiskt, att Ringberg låter honom få sina egna jagstycken. Jag vill att Boys ska få vara i fred, bli just respekterad och inte representerad, slippa ha en mänska som berättar om hur han springer genom skogen, fryser, drömmer, slickar sina sår, känner kåtheten i en näradödenupplevelse.

Sonen Mattis stycken är skrivna i jagform. I början skymmer de sikten men efter hand smälter de kongenialt ihop med berättelsen om Boys. Den förlorade hunden, den förlorade sonen. Ringberg gör Lasse och Matti jämnstarka i sina öden; pappan som super men försöker göra fint hemma ekar av härdarmästare Leif i Åsa Linderborgs Mig äger ingen, och sonen som sitter vid pappans bord och säger åt sig själv att åka hem men inte kommer nån vart. Deras knackiga möte när festen är över: ”Det finns ju ingen farsa som lattjar så med sina ungar som jag gjorde med dig. Fy fan vad vi … eller hur?” Och sonen som bara kan nicka och säga visst visst. När han på väg in i bilen försöker närma sig och prata om förlåtelse slår pappan ifrån sig och surnar till. Det är en dans vi sett förut, runt och runt och runt i cirklar.

Ringbergs kombination av språklek och berättelsebygge påminner ibland om John Ajvide Lindqvist minus skräcken. Gubbarna på kinakrogen i Låt den rätte komma in, de stillsamt självklara beskrivningarna av ett liv med lika delar förnekelse och självförakt. Och så livlinan, de tre orden: ”Det ordnar sig.” Samtidigt, i Matti, sanningen: ”Jag vet att det inte finns nåt sånt som att det ordnar sig, att det i stället gäller att trampa vatten hela tiden, att hålla sig över ytan och inte bli ensam […]” Där blir hunden en garanti och tacksamheten svämmar över mellan Ringbergs rader. (Jag slår ihop boken, mumlar in i ett kladdigt öra: skithund, lilla råtta, älskade.)

Alice Eggers

 

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för augusti, 2010Alice Eggers.