Amandas bok – Katerina Janouch

maj 17, 2011 § Lämna en kommentar

Om ungdomsromanen Amandas bok av Katerina Janouch i Aftonbladet  2011-05-17:

Skämskudden behövs faktiskt inte

Sexrådgivaren Katerina Janouch har en lång historia av författande. Från faktaböcker om sex till bilderböckerna om Ingrid – och blandningen av de båda i bildfaktaboken Så blev jag till. Men först nu ger hon sig på den kanske svåraste genren av alla, ungdomsboken som ska vara skönlitteratur och sexualupplysning på samma gång. På 70-talet kallades det nedsättande för brukslitteratur och ända fram till mina slukarår i början av 90-talet var Hans-Eric Hellberg affischnamnet för genren med sina, inte alltid litterärt övertygande, pamfletter.
Så Amandas bok börjar jag läsa skeptisk och kisande, redo med skämskudden, men allt eftersom märker jag hur kroppen slappnar av. Jag tycker faktiskt om Amanda! Hon är inte ett instrument för Janouch sexualupplysaren utan en riktig person, fixerad vid sex måhända, men mest bara allmänneurotisk på ett typiskt tonårsvis. Och Janouch är inte Malena Ivarsson eller Eva Rusz, hon låter könsrollerna vara påtvingade snarare än naturgivna. Hon är ideologiskt modern utan att väja för verklighetens mossighet.
I Amandas klass går barndomskompisen Axel, och minnet av deras lekar blir till en spotlight på post-pubertetens könsuppdelade fängelse. Amanda tänker över sin kropp som något till för andra och sorgen bränner när Janouch skriver ”Kanske var det minnet av Axel och mig framför Pokémon som fick mig att mer än nånsin önska att det inte skulle behöva vara så”.
Kanske gör lättnaden mig lite väl välvillig, att det hade kunnat vara så fruktansvärt pinsamt gör mig nästan euforisk över den habila gestaltningen. Här och där faller hon trots allt ner i pedagogmaterialet. Men när det nu skandalöst nog inte längre går att få tag i Elvira Birgitta Holms trilogi: Ensam, Karl-Ludvig och Tillsammans, har Katerina Janouch i alla fall gett nyfikna unga ett första vettigt alternativ.
Alice Eggers

Notis: Patti Smith

maj 4, 2011 § Lämna en kommentar

Med anledning av polarpriset till Patti Smith i Aftonbladet 2011-05-04:

Patti Smith: Rockmusiken är min konstform 

Öron för tanter

Alice Eggers: Patti Smith är viktigare än någonsin

Första gången Polarpriset delades ut till någon utan penis var till Joni Mitchell1996. Samma år släppte den amerikanska sångerskan Patti Smith sin comeback-skiva Gone Again.

Min mamma köpte den, men jag kunde inte helhjärtat omfamna Patti Smith, som jag kunde göra med den andra punken. Jag kunde liksom inte komma över att jag lyssnade på en tant. Jag visste inte vad jag skulle göra med det, hur mina öron skulle placera det.

Femton år senare är Patti Smith viktigare för mig än hon någonsin var när jag hade behövt henne som mest. Ilskan som hon är urtypen för, det androgyna och fulheten finns det äntligen utrymme att förtrollas av. Och jag tror att allt mitt tjat om könsfördelning handlar om de år jag förlorade. Att jag vill att nästa generation kids ska ha öron gjorda för tanter.

I den utvecklingen är inte ett Polarpris oviktigt, när Björk fick det förra året gav det mig en känsla av upprättelse för mitt 15-åriga jag, och när Patti Smith nu tilldelas det är det en upprättelse för 15-åringen jag kunde ha varit. Jag firar genom att hålla med när Patricia Lee Smith ylar: ”People have the power to redeem the work of fools”.

Alice Eggers

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för maj, 2011Alice Eggers.