62 dagar – Cilla Naumann

augusti 22, 2011 § Lämna en kommentar

Om ungdomsromanen 62 dagar i Dagens Nyheter 2011-08-22:

 

”Hur gör man när någon är död?

Hur ska man fortsätta vara?

Hur ska allt bli?”

I Cilla Naumanns ”62 dagar” är det något vaj med sommaren. Kanske är det regnet, kanske obarmhärtigheten i att växa och växa så att man knappt kan andas. Tom Olsen har blivit äldre, inte så mycket av åren som av erfarenheterna: att man blir en annan när man har sett döden, en som blir rädd av att vara ensam på kyrkogården.

I barnlitteraturen kan intriger skrivas stora utifrån ett barns horisont även om de på sin höjd är vardagliga för vuxenläsaren. Så är det med novellerna i Naumanns förra bok om Tom, ”Kulor i hjärtat”. En cykeltur i en skog, ett barnvaktsjobb, en första kyss, blir till avgörande konfrontationer med rädsla, ansvar och kärlek.

”62 dagar” beter sig annorlunda, här är dramat konkret även ur ett vuxenperspektiv. Det finns ett pojkstreck gone wrong som väcker stora frågor om skuld och ansvar och allra mest finns döden. ”Och allt är för sent och går aldrig att rätta till.”

Naumann fångar ibland dödens obegriplighet med en saklighet som blir slående poetisk, som ord man vill upprepa för sig själv gång på gång: ”Det är inte klokt att man kan vara så brutalt ensam om sitt liv.” Inte heller de moraliska frågorna känns överdrivna utan nödvändigt påstridiga när de rör vid ansvaret hos den som står bredvid. ”Var man med på något när man inte visste vad som skulle hända?” Tom har sett bensindunken, hans efterklokhet frågar så klart vad han trodde att de skulle ha den till. Dricka? På det finns inget bra svar, bara, tänker jag: att se är inte samma sak som att veta, att veta inte samma sak som att förstå.

Toms resa från skuld till befrielse är ett motiv som kunde rymts i ”Kulor i hjärtat”, den är ett barns och kommer att blekna med tiden. Känslan av att vara pojken som inte ville bli stor kommer också att glömmas, eller i alla fall sväljas. Kvar finns döden, i minnena och i maskarnas pågående arbete.

Naumann kliver in i den ämnes­sfären utan att darra, så att jag darrar.

Eftersom Cilla Naumann arbetar på DN Kultur recenseras boken av Alice Eggers, kritiker i Aftonbladet.

Alice Eggers

Pulp

augusti 13, 2011 § Lämna en kommentar

Om Pulp med anledning av spelningen på Way out west, i Aftonbladet 2011-08-13:

När Pulp släppte Different Class 1995 hade minnet av gruvstrejker och Falklandskrig börjat blekna.

Rockjournalisten John Harris skriver 2003 i The Last Party – britpop, Blair and the demise of english rock, att ett av målen för britpopen var att återställa länken mellan brittisk rock och dess sociala kontext, ”to soundtrack it’s time”.

Pulp hade då harvat på sedan slutet av sjuttiotalet och när megahiten Common people släpptes var det i det närmaste en dödsryckning, DJ:n Steve Lamacq beskriver hur alla desperat ville att Pulp skulle få en hit och att dagen när singeln gick in på listan kändes som ”Britpop’s election; the landslide victory”.

Segern kom när Jarvis Cocker, en nördig estet från Sheffield plötsligt chockade sig själv genom att göra ett politiskt epos. På 80-talet hade bandmedlemmen Russell Senior försökt få Cocker att delta i gruvstrejken, demonstrera med arbetarna, men Cocker trodde inte på politik sa han. Först när han flyttade till London blev det skiktade samhället påtagligt, från att ha varit en självvald outsider i en arbetarmiljö befann han sig plötsligt bland de som var priviligerade på riktigt. Cockers klasshat som tidigare främst riktats nedåt mot den obildade arbetarklassen som slår ner folk för att de ser annorlunda ut (”You could end up with a smack in the mouth just for standing out”) fick nytt fokus.

Två tonårstjejer förklarade häromdagen på BBC veckans upplopp med orden: ”We’re showing the rich that we can do what we want” och helt omedvetet beskriver de vad låtar som I spy handlar om. Där Cocker väser: ”You see you should take me seriously / Very seriously indeed / Cause I’ve been sleeping with your wife for the past sixteen weeks / smoking your cigarettes / drinking your brandy /messing up the bed that you chose together.”

Pulp är varken riktiga lads som Oasis eller proletärromantiker som Blur, Different Class är en en musikalisk novellsamling med ett subjekt som fladdrar mellan tillhörigheter. Den disillusionerade ungdomen i en spirande rave-kultur i E’s and wizz och Bar italia, det sexuella rovdjuret i Pencil skirt och den snälla förälskade pojken i Disco 2000 och Something changed. Ändå är det berättaren i Common people som har kommit att definiera Jarvis Cocker. Mötet med den grekiska studentska som berättar om sin rika pappa, bjuder på rom och cola och sen säger: ”I wanna live like common people / I wanna do whatever common people do / wanna sleep with common people / I wanna sleep with common people like you”.

Common peoples oantastliga position i rocklyrikens hall of fame beror på att den inte stannar vid ett raljerande över den naiva rika flickan utan växer till ett monster. En skämtsam berättelse om en överklassbrud förvandlas till en hysterisk skräcksång om klasstillhörighetens låsning. Även om hon skulle göra allt som vanligt folk gör – klippa håret och skaffa ett jobb, hyra en lägenhet ovanpå affären, börja röka, spela biljard, ligga i sängen och se kackerlackorna krypa på väggarna – så kommer det ändå aldrig bli samma sak för henne. Hon har en pappa hon kan ringa om hon vill därifrån. Det är hela skillnaden. I det parti som Cocker själv pekat ut som låtens viktigaste (ironiskt nog bortklippt i singelversionen) sjunger han: ”Like a dog lying in a corner / They will bite you and never warn you / Look out / They’ll tear your insides out / ’Cos everybody hates a tourist / Especially one who thinks it’s all such a laugh / Yeah and the chip stain and grease will come out in the bath.”

Det är ett fuck you till Blurs Damon Albarn som försökte påskina att han var nere med den hårda verkligheten, gick igång på idén om en ”noble savage”. Klasshatet kan man inte köpa sig till, inte anstränga sig för att hitta. Det finns där i Jarvis Cockers sång och när det exploderar siktar det både uppåt, nedåt och inåt. Naturligtvis kommer inte en filmintresserad 32-åring i bakelitbågar gå fri när hunden biter.

Eller som Cocker själv torrt förklarar i BBC:s dokumentär  The story of Common People om grekiskans roll, symbolen för överklassen: ”I didn’t want to kill her, I wanted to shagher, that’s an important aspect of the song”.

Alice Eggers


Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för augusti, 2011Alice Eggers.