Intervju: Naima Chahboun

september 7, 2011 § Lämna en kommentar

Ur Arbetaren Zenit 2011-09-07:

Utforskande och urspårad

Utforskande och urspårad

Naima Chahboun. Foto: Sara Moritz.

7 SEPTEMBER

I oktober släpper Naima Chahboun sin första bok, Okunskapens arkeologi. Arbetaren Zenit har pratat med henne om myter, bomber och vad som egentligen är politisk litteratur.

Av Alice Eggers (text) & Sara Moritz (foto)

Naima Chahboun är visserligen debutant i ordets traditionella bemärkelse men hon är allt annan än grön inom litteraturen. I början av 2000-talet var hon aktiv inom poetry slam-scenen och är publicerad i slam-antologier både i Sverige och Frankrike. Dit åkte hon som utbytesstudent 2004 och skrev då på franska, ett språk hon säger att hon kan ”sådär”.

–  Men det finns ju många som jobbar poetiskt strikt med begränsningar och även om jag inte har gjort det i boken nu så tror jag det var bra för mig att tvingas skriva på ett språk som jag inte helt behärskar.

När hon kom tillbaka till Sverige klev hon dock av den scenen. Den specifika formen kändes inte längre ideal för vad hon ville säga.

– Vissa texter upplevde jag att jag inte kunde skriva eftersom jag inte kunde framföra dem på rätt sätt, jag hade kanske behövt vara två meter lång och man till exempel. Lite av det slipper man med papperstext, även om man förstås alltid blir läst utifrån sin person på ett eller annat sätt.

Naima berättar också om baksidan med publikmötet, hur svårt det är att hålla sig från att söka bekräftelse när man står inför folk fysiskt.

– Sedan blir man ju trött på sig själv när man måste vara med varje gång man läser något, det behöver man ju inte när andra läser ens bok. Även om jag själv kan tycka att någon annans text känns fräsch efter att ha hört den läsas fem gånger är det lätt att känna sig tjatig.

 

Boken är allt annat än tjatig. Den blandar spår från amerikansk efterkrigstid med antika myter och vetenskapliga experiment. Som en röd tråd löper berättelsen om makarna Rosenberg, Julius och Ethel, som anklagades för spioneri och avrättades under McCarthys slutspurt 1953. Jag undrar hur Naima kom på att just den berättelsen skulle bli bokens nav.

– Jag minns faktiskt inte första gången jag fick höra talas om fallet men jag hade skrivit flera slumpmässiga texter som kom att handla om atombomben och kalla kriget innan så när det dök upp kändes de som en knutpunkt. Sedan blev de väldigt viktiga för texten.

Att det var en relativt känd historia var också en poäng, det finns andra böcker att läsa vidare i om man blir nyfiken på fallet.

– På så sätt var det en historia som gjorde det tacksamt att hela tiden låta texten spåra ur ifrån… Det känns viktigt för boken, urspårandet.

Jag undrar fortfarande hur det kommer sig att just den här tiden och platsen är så central för Naima. Även om det förekommer andra myter och idéer i boken smakar den framför allt terrorbalans, Amerika och rättegång. Hon säger att hon förstås har funderat mycket över det själv, hur det kommer sig att hon tycker att den här tiden är så viktig för att säga något om nuet.

 

Den tidens svartvita världsbild, polariseringen och de uttalade konflikterna kan på samma gång vara en parallell och en kontrast till vår tid.

Hon påpekar att det visserligen går att jämföra Sovjetskräcken med muslimskräcken men att styrkeförhållandet ju ser helt annorlunda ut. Det fanns också en framtidstro då som hon kan sakna idag.

– Den politiska visionen, oavsett om det var kapitalism eller kommunism, var övertygad om sin egen möjlighet att skapa något fantastiskt, och att det var ett gemensamt projekt, något folket skulle göra ihop. Nu verkar vi tro att vi redan lever i den bästa av världar och att alla förändringar bara kommer göra det sämre.

Samtidigt hade man ju bomben, det extrema hotet?

– Jo, det är ju baksidan med tekniktron, å ena sidan kan vi skapa det automatiserade samhället där alla kan sluta arbeta och bara ägna sig åt kreativa utsvävningar, å andra sidan har vi uppfunnit vår egen undergång.

 

Naima pratar mycket i dubbelheter – å ena sidan, å andra sidan. Hon berättar att hon läste Pierre Bourdieus The Logic of Practice, när hon skrev boken. Hans teori om att det kausala, hela idén om att a leder till b, är en modern tanke. I ett slags förvetenskapligt tänkande kunde man göra ett slumpmässigt system med ett slags horisontell kunskap där allt strukturerades i par. Även om Okunskapens arkeologi inte på något sätt följer den teorin strikt så finns det spår av den i bokens associativa stil.

–  Det finns ju system men de säger ju också emot varandra hela tiden. Visserligen går boken från noll till fem och tillbaka igen men samtidigt löper alfabetet och krockar mot den logiken. Det är mer som ett slags ledljus, jag tänker att läsaren kanske kan känna någon trygghet i att ”nu är jag på P, jag vet vad som kommer efter”. Lite som orienteringsmotivet i boken fungerar – man kanske inte vet var man är men man är i alla fall vid en kontroll.

Det ogripbara är medvetet skapat i boken. När Naima insåg att alla försök att slå fast ett tema gjorde henne osugen på att fullfölja det lät hon i stället texten bli prövande.

– Jag vill ställa olika bilder av världen mot varandra och på ett sätt tror jag att just det kan göra boken politisk, även om den inte har någon agenda eller pedagogisk poäng.

Vi hamnar i en diskussion om vad som är politisk litteratur. Eller snarare kanske vad som inte är det – när blir en bok apolitisk?

– Det är en otroligt spännande fråga tycker jag. Å ena sidan vill jag hålla med dem som säger att allt är politik, å andra sidan verkar det ju onekligen finnas texter som bjuder in till en politisk läsning mer än andra.

Naima återgår till sina dubbelheter när hon pratar om Marx materialitetstanke ställd mot idén om att kultur och inte minst språk också skapar verklighet. I Okunskapens arkeologi använder hon medvetet ofta ett skenbart maktspråk, som skickar ut auktoritetssignaler men ibland säger rena nonsensgrejer.

– Om man kan ta med sig det ut ur boken och bli misstänksam mot ett språk med för höga sanningsanspråk kanske man blir en mer kritisk läsare, det kan jag hoppas.

Men du menar ändå att politik är något som uppstår i läsningen snarare än i författandet?

– Jag tror man måste inse att man kan vilja skriva något annat än vad man faktiskt gör. Man kanske tror att man har skrivit en feminisistisk bok som i själva verket är anti-feministisk, vem som ska avgöra det vet jag inte men det måste vara en öppen fråga.

 

I bokens mitt, det som på den aristoteliska kurva Naima lånar kanske skulle kallas peripeti, finns en skenbar dialog som berättar myterna om Prometheus och Pandora (och de olympiska spelen).

Hur kom de klassiska myterna in i det här samtidsbygget?

– De var ett sätt att skapa sanning och kollektiv kunskap på sin tid som kan jämföras med hur vi agerar nu. Prometheusmyten handlar ju dessutom tematiskt om hur människan skaffar sig kunskap (om elden) som gör dem mänskliga, den är ju ett sätt att skapa kunskap om själva kunskapen.

Jag undrar vad hon ser som motsvarigheten i dag och visst, vi har vetenskapen som förklarar och ger oss kunskap men Naima menar att den inte räcker till för att skapa mening.

– Vi måste hela tiden uppfinna nya myter: myten om den fria individen, myten om den livslånga kärleken, myten om den självreglerande marknaden. Hur mycket vi än ser det förfalskas empiriskt vill vi inte ge upp tron på att grundprincipen är rätt.

Innan vi ska gå medger jag att jag trodde att boken skulle handla mer om 11 september, och påpekar snabbt att jag alltså menar World Trade Center och New York snarare än Pinochet och Chile. Hon verkar mer förlåtande än jag mot min egen etnocentrism.

– Det som hände 2001 är ju en väldigt stark symbol, det är inte konstigt att man samlas kring den.

Alice Eggers

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för september, 2011Alice Eggers.