Emmy Abrahamson – Stjäla the show

augusti 16, 2013 § Lämna en kommentar

Om Emmy Abrahamson i Aftonbladet 2013-08-15:

Unik humor i ojämn serie

Emmy Abrahamsons Stjäla the show hade vunnit på hårdare redigering

 

Flera gånger medan jag läser Emmy Abrahamsons Stjäla the show undrar jag hur samtalet med hennes redaktör sett ut. Om de själva tycker att boken blivit så bra den kunde bli eller om den egentligen hade behövt ett varv till för att hitta hem. Om den genom en sista omgång med saxen kunnat bli mindre slumpmässig, mer sammanhängande. I slutet av boken står det ”Missa inte: Make it stort”, och jag undrar hur mycket man stressat på Abrahamson efter augustprisnominerade Only väg is up.

I den flyttade Filippa till London och läsaren fick vara med henne genom ruttna extrajobb, galna landlords, orimligt naiv förälskelse och – målet med resan – inträdesproven till The Royal Drama School. Uppföljaren beskriver de tre åren på skolan och jag gissar att Make it stort ska handla om statistharvanden och havererade, troligen inbillade, genombrottchanser. Det skulle inte förvåna mig om Stjäla the show kommer visa sig vara den svaga länken i serien. Att gå på skolan är trots allt inte alls lika komiskt tacksamt som exempelvis att söka in med att sjunga ”Ja må han leva” inför Gandalf (Sir Ian McKellen), en obetalbar scen jag fortfarande skrattar åt.

I stället verkar Abrahamson tvinga in komiken genom scener som ibland känns helt tagna ur luften, eller i alla fall ur ett annat manus. Det ger en hoppig känsla som ihop med en halvdan ambition att försöka säga något om ett reellt nervsammanbrott gör boken lite bångstyrig och – faktiskt långtråkig. Jag saknar pulsen som band ihop dråpligheterna, den som gjorde att jag vilt protesterade när Pia Huss kallade Only väg is up lättglidande som majonnäs på en räkmacka.

För mesta möjliga öppenhet: Jag satt i Augustprisjuryn förra året som nominerade Abrahamson och jag satt i publiken när det visade sig att någon festlig typ hade bestämt att Blondinbella skulle presentera boken på konserthusets scen. Utan att klandra någon (jo, Isabella Löwengrip för hennes snack om att boken handlade om entreprenörskap ungefär, så mycket får man faktiskt inte stjäla the show, så att säga) tycker jag att det visar på en tråkig och snål läsning av Abrahamson.

Även om jag är lite besviken på ojämnheten i Stjäla the show så kan hon måla upp skrattanfallsframkallande scenarier på ett sätt som skiljer sig nämnvärt från annan svensk samtida ungdomslitteratur – ja kanske inte bara samtida förresten, humorn i den svenska barn- och ungdomslitteraturen har ofta varit förpassad till bilderböcker eller kapitelböcker för yngre barn. Storsäljare som Bert- och Sune-böckerna låter komiken bli fånig och bitvis absurd. Att kombinera det med tonårstjejens typiska nojor och besvär gör Abrahamsons röst unik.

Visst, det finns humor hos exempelvis Sara Ohlsson och Johanna Thydell också, men inte komik på samma slapstick-sätt, scener som är tidlösa och ålderslösa. Som när någon upplyser Filippa om att riktiga engelsmän inte säger att man är ”happy” utan ”pleased”: ”Filippa svor för sig själv att aldrig använda ordet ’happy’ igen. (Pleased Birthday!)” Det är kanske inte chockerande roligt men de små fnissen som trillar ur min mun gör det ofta och spontant. De som nedlåtande kallade förra boken för chick lit borde återvända till Bridget Jones dagbok och inse att det krävs rätt mycket smarthet för att beskriva något så dumt.

Två eller tre saker jag glömde berätta för dig – Joyce Carol Oates

juni 19, 2013 § Lämna en kommentar

Om ungdomsromanen Två eller tre saker jag glömde berätta för dig i Aftonbladet 2013-06-10:

Joyce Carol Oates ger trygghet åt små sår

Metodisk proffsighet i hennes nya ungdomsroman

Joyce Carol Oates (född 1938).  

Det är inte självklart vad som händer när någon dör. Sorgen, obegripligheten å ena sidan, å andra sidan modet, möjligheten som tydliggörs.

När Joyce Carol Oates tar oss med till Quaker Heights i Två eller tre saker jag glömde berätta för dig har smittan precis börjat sprida sig. Tink har tagit livet av sig och vi får följa först Merissas och sen Nadias funderingar på att göra detsamma. Merissa har precis upptäckt skärandets kraft, först med en nagelsax sen med en fruktkniv karvar hon in små små sår på sin kropp. Bildar en, som hon känner, ”rustning”, mot omvärlden.

Hon är högt upp i näringskedjan i skolan, Merissa ”den perfekta”, brukade Tink säga. Skärandet är själv­hatet, prestationsångestens sista utpost, men samtidigt ventilen och upproret. Självbestraffning men också självständighet, inte minst i förhållande till en svikande far. Merissas pappa beskrivs av Oates som något mer än en individ, ­ilskan mot män är så påtaglig. Ur tonåringens perspektiv, visst, men också nedärvd genom mödrar och benhårda lärdomar:

”För Merissas pappa, liksom många pappor – liksom många män, i själva verket, och pojkar – tyckte inte om att bevittna tårar.”

Nadias destruktivitet är skönt nog lite mindre standardformulär. Ungefär samtidigt som hon drar på sig ett dåligt rykte blir hon besatt av den vänlige läraren Mr Kessler, vilket urartar på ett inte helt förutsägbart sätt.

Tinks röst uppstår hos dem i impulsen – så skönt det ändå vore att inte finnas – som om det är hennes plikt att hindra dem eftersom det var hon som planterade idén. Hon är på många sätt lik Legs i Foxfire från 1993, tjejen som kommer in som en klassisk katalysator och utmanar hierarkin och normsystemet. Berättelsen om Nadia och Mr Kessler påminner om den fascinerande kortromanen Djur (2002), och sättet att blanda jag-form med vi-form med de-form om Blonde, romanen som blev Oates stora genombrott 2000.

Oates lakoniska svarthet kan göra mig irriterad, språkets metodiska proffsighet, det blodfattiga. Hon har också ett, för hennes ungdomsböcker specifikt, bitvis outhärdligt pedagogiskt tilltal som jag upplever som extremt amerikanskt.

Samtidigt märker jag hur jag blir mer och mer påverkad, minns tryggheten i de små små såren. Men att läsa Två eller tre saker jag glömde berätta för dig är också att inse hur skärandets kraft inte har en chans mot litteraturens.

Alice Kassius Eggers

Broder Daniel – When we were winning

januari 31, 2013 § Lämna en kommentar

Om biografin Broder Daniel – When we were winning av Klas Ekman och Martin Norberg i Aftonbladet 2009-04-07:

Världens bästa bror

Alice Eggers läser biografin om rockikonerna i Broder Daniel

”Broder Daniel – When we were winning” är ingen vinnare för den som önskar mer analys och mindre klippbok.   ”Broder Daniel – When we were winning” är ingen vinnare för den som önskar mer analys och mindre klippbok.

Jag önskar att jag skulle recensera Broder Daniel. Då hade jag kunnat följa den förföriska impulsen att berätta om varför Broder Daniel är världens bästa band. Eller om när Henrik Berggren köpte ett paket knäckebröd för tjugo spänn på en svartklubb i Malmö och bara ville prata om Black Sabbath. Eller om hur det är att vara del av en subkultur där det mest välkomnande kollektivet för en tjej är publikhavet.

Nu har jag i stället en bok framför mig: Broder Daniel – When we were winning. Klas Ekman har tillsammans med fotografen Martin Norberg skrivit, eller satt ihop, en biografi över bandet. Jag försöker läsa den bok jag har framför mig, försöker möta den som den är skriven, men hela tiden uppstår tankar på vilken bok jag hade önskat mig i stället. Det jag ser är en utfylld scrapbook, där författarens kommentarer och mellanspel bara är irriterande och förvirrande. Kronologin är hopplös att hänga med i utan förkunskaper, värdeomdömena (”mest bisarra spelning”) stoppar upp läsningen och analysen är icke-existerande. Faksimilerna får mig först att undra vad musikjournalistiken höll på med under 90-talet, om det här är det bästa Ekman kunnat gräva fram för att ringa in fenomenet Broder Daniel. Säger meningar som ”Minimalt med IOGT-anknytning” verkligen något om kulturen han vill utforska?

Sen tänker jag att han bara letar på fel ställen. Det här var åren när swindie var ett begrepp och man kunde göra sketcher om hur disken på Pet Sounds svämmade över av fanzines. Ändå väljer Ekman att leta efter berättelsen inom etablissemanget, att leta efter sanningen i DN På Stan. Och missar recensioner med meningar som ”Har man glömt hur det är att vara ung har man aldrig varit ung” ( Christian Hylse i Rubbersoulinspace); de texter om Broder Daniel som är skrivna av folk som bryr sig om musik. Det arkeologiska arbetet är fortfarande ogjort.

Behållningen ligger i Henrik Berggrens egna kommentarer. Det finns något allvarligt i hans sätt att analysera sig själv, samtiden och skapandet – ”Melodiskt popsound ihop med oerhörd cynism. Det är fortfarande en fantastisk kombination.” – som gör att han går fri från självuppfyllande mansromantik.

Genom att låta allt handla om det där mörka mitt i, misery is a place in me, gör han inga anspråk på att prata allmängiltigt och faller inte in i den självklarhet med vilken bokens övriga röster pratar om ungdomar och gäng utan att ens nämna att de förstås pratar könsspecifikt. När Berggren ändå får göra sina egna analyser i kommenterande stycken, och gör det så bra, undrar man varför Ekman alls tar plats i texten. Vad hans stapplande mellanord tillför när han ändå väljer att vara så anonym.  Och när jag blinkar bort tårarna på sista sidan är det inte på grund av boken, utan på grund av avgrunden mellan döden som estetik och döden som praktik.

 

 

FAKTA

Broder Daniel

Bildades av Henrik Berggren och Daniel Gilbert 1989.

Gjorde sin sista spelning den 8 augusti 2008 i Göteborg.

Henrik Berggren, Lars Malmros och Theodor Jensen har varit permanenta medlemmar, men även Håkan Hellström och Johan Neckvall har spelat i bandet.

Gitarristen Anders Göthberg tog sitt liv 2008.

Diskografi:

• Saturday Night Engine (1995)

• Broder Daniel (1996)

• Broder Daniel Forever (1998)

• Cruel Town (2003).

 

Trycksak: Barnböcker 2010-2011

oktober 20, 2011 § Lämna en kommentar

Skrifter jag författade åt Kulturrådet. Egentligen snarare 2009-2010 eftersom jag skrev broschyrerna precis i början av respektive år. Finns också på engelska och franska. Klicka på omslagen för att läsa dem i sin helhet.

NEW SWEDISH BOOKS FOR YOUNG READERS 2011

15 MARS 2011

Alice Kassius Eggers presents a selection of this year’s Swedish literary titles for young people and children. This presentation of newly published Swedish books gives publishers, translators and the general public an independent view on contemporary prose, poetry and books for young people and children.

 

NEW SWEDISH BOOKS FOR
YOUNG READERS 2010

8 MARS 2010

Alice Kassius Eggers presents a selection of this year’s Swedish literary titles for young people and children. This presentation of newly published Swedish books gives publishers, translators and the general public an independent view on contemporary prose, poetry and books for young people and children.

 

 

 

Radio: Dylan & Mannerheim

oktober 4, 2011 § Lämna en kommentar

Om Håkan Laghers Dylan – en kärlekshistoria och Jörn Donners Mannerheim i Nya vågen i P1, 38 minuter in, 2011-10-04:

Lyssna här

 

Intervju: Naima Chahboun

september 7, 2011 § Lämna en kommentar

Ur Arbetaren Zenit 2011-09-07:

Utforskande och urspårad

Utforskande och urspårad

Naima Chahboun. Foto: Sara Moritz.

7 SEPTEMBER

I oktober släpper Naima Chahboun sin första bok, Okunskapens arkeologi. Arbetaren Zenit har pratat med henne om myter, bomber och vad som egentligen är politisk litteratur.

Av Alice Eggers (text) & Sara Moritz (foto)

Naima Chahboun är visserligen debutant i ordets traditionella bemärkelse men hon är allt annan än grön inom litteraturen. I början av 2000-talet var hon aktiv inom poetry slam-scenen och är publicerad i slam-antologier både i Sverige och Frankrike. Dit åkte hon som utbytesstudent 2004 och skrev då på franska, ett språk hon säger att hon kan ”sådär”.

–  Men det finns ju många som jobbar poetiskt strikt med begränsningar och även om jag inte har gjort det i boken nu så tror jag det var bra för mig att tvingas skriva på ett språk som jag inte helt behärskar.

När hon kom tillbaka till Sverige klev hon dock av den scenen. Den specifika formen kändes inte längre ideal för vad hon ville säga.

– Vissa texter upplevde jag att jag inte kunde skriva eftersom jag inte kunde framföra dem på rätt sätt, jag hade kanske behövt vara två meter lång och man till exempel. Lite av det slipper man med papperstext, även om man förstås alltid blir läst utifrån sin person på ett eller annat sätt.

Naima berättar också om baksidan med publikmötet, hur svårt det är att hålla sig från att söka bekräftelse när man står inför folk fysiskt.

– Sedan blir man ju trött på sig själv när man måste vara med varje gång man läser något, det behöver man ju inte när andra läser ens bok. Även om jag själv kan tycka att någon annans text känns fräsch efter att ha hört den läsas fem gånger är det lätt att känna sig tjatig.

 

Boken är allt annat än tjatig. Den blandar spår från amerikansk efterkrigstid med antika myter och vetenskapliga experiment. Som en röd tråd löper berättelsen om makarna Rosenberg, Julius och Ethel, som anklagades för spioneri och avrättades under McCarthys slutspurt 1953. Jag undrar hur Naima kom på att just den berättelsen skulle bli bokens nav.

– Jag minns faktiskt inte första gången jag fick höra talas om fallet men jag hade skrivit flera slumpmässiga texter som kom att handla om atombomben och kalla kriget innan så när det dök upp kändes de som en knutpunkt. Sedan blev de väldigt viktiga för texten.

Att det var en relativt känd historia var också en poäng, det finns andra böcker att läsa vidare i om man blir nyfiken på fallet.

– På så sätt var det en historia som gjorde det tacksamt att hela tiden låta texten spåra ur ifrån… Det känns viktigt för boken, urspårandet.

Jag undrar fortfarande hur det kommer sig att just den här tiden och platsen är så central för Naima. Även om det förekommer andra myter och idéer i boken smakar den framför allt terrorbalans, Amerika och rättegång. Hon säger att hon förstås har funderat mycket över det själv, hur det kommer sig att hon tycker att den här tiden är så viktig för att säga något om nuet.

 

Den tidens svartvita världsbild, polariseringen och de uttalade konflikterna kan på samma gång vara en parallell och en kontrast till vår tid.

Hon påpekar att det visserligen går att jämföra Sovjetskräcken med muslimskräcken men att styrkeförhållandet ju ser helt annorlunda ut. Det fanns också en framtidstro då som hon kan sakna idag.

– Den politiska visionen, oavsett om det var kapitalism eller kommunism, var övertygad om sin egen möjlighet att skapa något fantastiskt, och att det var ett gemensamt projekt, något folket skulle göra ihop. Nu verkar vi tro att vi redan lever i den bästa av världar och att alla förändringar bara kommer göra det sämre.

Samtidigt hade man ju bomben, det extrema hotet?

– Jo, det är ju baksidan med tekniktron, å ena sidan kan vi skapa det automatiserade samhället där alla kan sluta arbeta och bara ägna sig åt kreativa utsvävningar, å andra sidan har vi uppfunnit vår egen undergång.

 

Naima pratar mycket i dubbelheter – å ena sidan, å andra sidan. Hon berättar att hon läste Pierre Bourdieus The Logic of Practice, när hon skrev boken. Hans teori om att det kausala, hela idén om att a leder till b, är en modern tanke. I ett slags förvetenskapligt tänkande kunde man göra ett slumpmässigt system med ett slags horisontell kunskap där allt strukturerades i par. Även om Okunskapens arkeologi inte på något sätt följer den teorin strikt så finns det spår av den i bokens associativa stil.

–  Det finns ju system men de säger ju också emot varandra hela tiden. Visserligen går boken från noll till fem och tillbaka igen men samtidigt löper alfabetet och krockar mot den logiken. Det är mer som ett slags ledljus, jag tänker att läsaren kanske kan känna någon trygghet i att ”nu är jag på P, jag vet vad som kommer efter”. Lite som orienteringsmotivet i boken fungerar – man kanske inte vet var man är men man är i alla fall vid en kontroll.

Det ogripbara är medvetet skapat i boken. När Naima insåg att alla försök att slå fast ett tema gjorde henne osugen på att fullfölja det lät hon i stället texten bli prövande.

– Jag vill ställa olika bilder av världen mot varandra och på ett sätt tror jag att just det kan göra boken politisk, även om den inte har någon agenda eller pedagogisk poäng.

Vi hamnar i en diskussion om vad som är politisk litteratur. Eller snarare kanske vad som inte är det – när blir en bok apolitisk?

– Det är en otroligt spännande fråga tycker jag. Å ena sidan vill jag hålla med dem som säger att allt är politik, å andra sidan verkar det ju onekligen finnas texter som bjuder in till en politisk läsning mer än andra.

Naima återgår till sina dubbelheter när hon pratar om Marx materialitetstanke ställd mot idén om att kultur och inte minst språk också skapar verklighet. I Okunskapens arkeologi använder hon medvetet ofta ett skenbart maktspråk, som skickar ut auktoritetssignaler men ibland säger rena nonsensgrejer.

– Om man kan ta med sig det ut ur boken och bli misstänksam mot ett språk med för höga sanningsanspråk kanske man blir en mer kritisk läsare, det kan jag hoppas.

Men du menar ändå att politik är något som uppstår i läsningen snarare än i författandet?

– Jag tror man måste inse att man kan vilja skriva något annat än vad man faktiskt gör. Man kanske tror att man har skrivit en feminisistisk bok som i själva verket är anti-feministisk, vem som ska avgöra det vet jag inte men det måste vara en öppen fråga.

 

I bokens mitt, det som på den aristoteliska kurva Naima lånar kanske skulle kallas peripeti, finns en skenbar dialog som berättar myterna om Prometheus och Pandora (och de olympiska spelen).

Hur kom de klassiska myterna in i det här samtidsbygget?

– De var ett sätt att skapa sanning och kollektiv kunskap på sin tid som kan jämföras med hur vi agerar nu. Prometheusmyten handlar ju dessutom tematiskt om hur människan skaffar sig kunskap (om elden) som gör dem mänskliga, den är ju ett sätt att skapa kunskap om själva kunskapen.

Jag undrar vad hon ser som motsvarigheten i dag och visst, vi har vetenskapen som förklarar och ger oss kunskap men Naima menar att den inte räcker till för att skapa mening.

– Vi måste hela tiden uppfinna nya myter: myten om den fria individen, myten om den livslånga kärleken, myten om den självreglerande marknaden. Hur mycket vi än ser det förfalskas empiriskt vill vi inte ge upp tron på att grundprincipen är rätt.

Innan vi ska gå medger jag att jag trodde att boken skulle handla mer om 11 september, och påpekar snabbt att jag alltså menar World Trade Center och New York snarare än Pinochet och Chile. Hon verkar mer förlåtande än jag mot min egen etnocentrism.

– Det som hände 2001 är ju en väldigt stark symbol, det är inte konstigt att man samlas kring den.

Alice Eggers

62 dagar – Cilla Naumann

augusti 22, 2011 § Lämna en kommentar

Om ungdomsromanen 62 dagar i Dagens Nyheter 2011-08-22:

 

”Hur gör man när någon är död?

Hur ska man fortsätta vara?

Hur ska allt bli?”

I Cilla Naumanns ”62 dagar” är det något vaj med sommaren. Kanske är det regnet, kanske obarmhärtigheten i att växa och växa så att man knappt kan andas. Tom Olsen har blivit äldre, inte så mycket av åren som av erfarenheterna: att man blir en annan när man har sett döden, en som blir rädd av att vara ensam på kyrkogården.

I barnlitteraturen kan intriger skrivas stora utifrån ett barns horisont även om de på sin höjd är vardagliga för vuxenläsaren. Så är det med novellerna i Naumanns förra bok om Tom, ”Kulor i hjärtat”. En cykeltur i en skog, ett barnvaktsjobb, en första kyss, blir till avgörande konfrontationer med rädsla, ansvar och kärlek.

”62 dagar” beter sig annorlunda, här är dramat konkret även ur ett vuxenperspektiv. Det finns ett pojkstreck gone wrong som väcker stora frågor om skuld och ansvar och allra mest finns döden. ”Och allt är för sent och går aldrig att rätta till.”

Naumann fångar ibland dödens obegriplighet med en saklighet som blir slående poetisk, som ord man vill upprepa för sig själv gång på gång: ”Det är inte klokt att man kan vara så brutalt ensam om sitt liv.” Inte heller de moraliska frågorna känns överdrivna utan nödvändigt påstridiga när de rör vid ansvaret hos den som står bredvid. ”Var man med på något när man inte visste vad som skulle hända?” Tom har sett bensindunken, hans efterklokhet frågar så klart vad han trodde att de skulle ha den till. Dricka? På det finns inget bra svar, bara, tänker jag: att se är inte samma sak som att veta, att veta inte samma sak som att förstå.

Toms resa från skuld till befrielse är ett motiv som kunde rymts i ”Kulor i hjärtat”, den är ett barns och kommer att blekna med tiden. Känslan av att vara pojken som inte ville bli stor kommer också att glömmas, eller i alla fall sväljas. Kvar finns döden, i minnena och i maskarnas pågående arbete.

Naumann kliver in i den ämnes­sfären utan att darra, så att jag darrar.

Eftersom Cilla Naumann arbetar på DN Kultur recenseras boken av Alice Eggers, kritiker i Aftonbladet.

Alice Eggers

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin LitteraturAlice Eggers.