Emmy Abrahamson – Stjäla the show

augusti 16, 2013 § Lämna en kommentar

Om Emmy Abrahamson i Aftonbladet 2013-08-15:

Unik humor i ojämn serie

Emmy Abrahamsons Stjäla the show hade vunnit på hårdare redigering

 

Flera gånger medan jag läser Emmy Abrahamsons Stjäla the show undrar jag hur samtalet med hennes redaktör sett ut. Om de själva tycker att boken blivit så bra den kunde bli eller om den egentligen hade behövt ett varv till för att hitta hem. Om den genom en sista omgång med saxen kunnat bli mindre slumpmässig, mer sammanhängande. I slutet av boken står det ”Missa inte: Make it stort”, och jag undrar hur mycket man stressat på Abrahamson efter augustprisnominerade Only väg is up.

I den flyttade Filippa till London och läsaren fick vara med henne genom ruttna extrajobb, galna landlords, orimligt naiv förälskelse och – målet med resan – inträdesproven till The Royal Drama School. Uppföljaren beskriver de tre åren på skolan och jag gissar att Make it stort ska handla om statistharvanden och havererade, troligen inbillade, genombrottchanser. Det skulle inte förvåna mig om Stjäla the show kommer visa sig vara den svaga länken i serien. Att gå på skolan är trots allt inte alls lika komiskt tacksamt som exempelvis att söka in med att sjunga ”Ja må han leva” inför Gandalf (Sir Ian McKellen), en obetalbar scen jag fortfarande skrattar åt.

I stället verkar Abrahamson tvinga in komiken genom scener som ibland känns helt tagna ur luften, eller i alla fall ur ett annat manus. Det ger en hoppig känsla som ihop med en halvdan ambition att försöka säga något om ett reellt nervsammanbrott gör boken lite bångstyrig och – faktiskt långtråkig. Jag saknar pulsen som band ihop dråpligheterna, den som gjorde att jag vilt protesterade när Pia Huss kallade Only väg is up lättglidande som majonnäs på en räkmacka.

För mesta möjliga öppenhet: Jag satt i Augustprisjuryn förra året som nominerade Abrahamson och jag satt i publiken när det visade sig att någon festlig typ hade bestämt att Blondinbella skulle presentera boken på konserthusets scen. Utan att klandra någon (jo, Isabella Löwengrip för hennes snack om att boken handlade om entreprenörskap ungefär, så mycket får man faktiskt inte stjäla the show, så att säga) tycker jag att det visar på en tråkig och snål läsning av Abrahamson.

Även om jag är lite besviken på ojämnheten i Stjäla the show så kan hon måla upp skrattanfallsframkallande scenarier på ett sätt som skiljer sig nämnvärt från annan svensk samtida ungdomslitteratur – ja kanske inte bara samtida förresten, humorn i den svenska barn- och ungdomslitteraturen har ofta varit förpassad till bilderböcker eller kapitelböcker för yngre barn. Storsäljare som Bert- och Sune-böckerna låter komiken bli fånig och bitvis absurd. Att kombinera det med tonårstjejens typiska nojor och besvär gör Abrahamsons röst unik.

Visst, det finns humor hos exempelvis Sara Ohlsson och Johanna Thydell också, men inte komik på samma slapstick-sätt, scener som är tidlösa och ålderslösa. Som när någon upplyser Filippa om att riktiga engelsmän inte säger att man är ”happy” utan ”pleased”: ”Filippa svor för sig själv att aldrig använda ordet ’happy’ igen. (Pleased Birthday!)” Det är kanske inte chockerande roligt men de små fnissen som trillar ur min mun gör det ofta och spontant. De som nedlåtande kallade förra boken för chick lit borde återvända till Bridget Jones dagbok och inse att det krävs rätt mycket smarthet för att beskriva något så dumt.

Annonser

Två eller tre saker jag glömde berätta för dig – Joyce Carol Oates

juni 19, 2013 § Lämna en kommentar

Om ungdomsromanen Två eller tre saker jag glömde berätta för dig i Aftonbladet 2013-06-10:

Joyce Carol Oates ger trygghet åt små sår

Metodisk proffsighet i hennes nya ungdomsroman

Joyce Carol Oates (född 1938).  

Det är inte självklart vad som händer när någon dör. Sorgen, obegripligheten å ena sidan, å andra sidan modet, möjligheten som tydliggörs.

När Joyce Carol Oates tar oss med till Quaker Heights i Två eller tre saker jag glömde berätta för dig har smittan precis börjat sprida sig. Tink har tagit livet av sig och vi får följa först Merissas och sen Nadias funderingar på att göra detsamma. Merissa har precis upptäckt skärandets kraft, först med en nagelsax sen med en fruktkniv karvar hon in små små sår på sin kropp. Bildar en, som hon känner, ”rustning”, mot omvärlden.

Hon är högt upp i näringskedjan i skolan, Merissa ”den perfekta”, brukade Tink säga. Skärandet är själv­hatet, prestationsångestens sista utpost, men samtidigt ventilen och upproret. Självbestraffning men också självständighet, inte minst i förhållande till en svikande far. Merissas pappa beskrivs av Oates som något mer än en individ, ­ilskan mot män är så påtaglig. Ur tonåringens perspektiv, visst, men också nedärvd genom mödrar och benhårda lärdomar:

”För Merissas pappa, liksom många pappor – liksom många män, i själva verket, och pojkar – tyckte inte om att bevittna tårar.”

Nadias destruktivitet är skönt nog lite mindre standardformulär. Ungefär samtidigt som hon drar på sig ett dåligt rykte blir hon besatt av den vänlige läraren Mr Kessler, vilket urartar på ett inte helt förutsägbart sätt.

Tinks röst uppstår hos dem i impulsen – så skönt det ändå vore att inte finnas – som om det är hennes plikt att hindra dem eftersom det var hon som planterade idén. Hon är på många sätt lik Legs i Foxfire från 1993, tjejen som kommer in som en klassisk katalysator och utmanar hierarkin och normsystemet. Berättelsen om Nadia och Mr Kessler påminner om den fascinerande kortromanen Djur (2002), och sättet att blanda jag-form med vi-form med de-form om Blonde, romanen som blev Oates stora genombrott 2000.

Oates lakoniska svarthet kan göra mig irriterad, språkets metodiska proffsighet, det blodfattiga. Hon har också ett, för hennes ungdomsböcker specifikt, bitvis outhärdligt pedagogiskt tilltal som jag upplever som extremt amerikanskt.

Samtidigt märker jag hur jag blir mer och mer påverkad, minns tryggheten i de små små såren. Men att läsa Två eller tre saker jag glömde berätta för dig är också att inse hur skärandets kraft inte har en chans mot litteraturens.

Alice Kassius Eggers

Broder Daniel – When we were winning

januari 31, 2013 § Lämna en kommentar

Om biografin Broder Daniel – When we were winning av Klas Ekman och Martin Norberg i Aftonbladet 2009-04-07:

Världens bästa bror

Alice Eggers läser biografin om rockikonerna i Broder Daniel

”Broder Daniel – When we were winning” är ingen vinnare för den som önskar mer analys och mindre klippbok.   ”Broder Daniel – When we were winning” är ingen vinnare för den som önskar mer analys och mindre klippbok.

Jag önskar att jag skulle recensera Broder Daniel. Då hade jag kunnat följa den förföriska impulsen att berätta om varför Broder Daniel är världens bästa band. Eller om när Henrik Berggren köpte ett paket knäckebröd för tjugo spänn på en svartklubb i Malmö och bara ville prata om Black Sabbath. Eller om hur det är att vara del av en subkultur där det mest välkomnande kollektivet för en tjej är publikhavet.

Nu har jag i stället en bok framför mig: Broder Daniel – When we were winning. Klas Ekman har tillsammans med fotografen Martin Norberg skrivit, eller satt ihop, en biografi över bandet. Jag försöker läsa den bok jag har framför mig, försöker möta den som den är skriven, men hela tiden uppstår tankar på vilken bok jag hade önskat mig i stället. Det jag ser är en utfylld scrapbook, där författarens kommentarer och mellanspel bara är irriterande och förvirrande. Kronologin är hopplös att hänga med i utan förkunskaper, värdeomdömena (”mest bisarra spelning”) stoppar upp läsningen och analysen är icke-existerande. Faksimilerna får mig först att undra vad musikjournalistiken höll på med under 90-talet, om det här är det bästa Ekman kunnat gräva fram för att ringa in fenomenet Broder Daniel. Säger meningar som ”Minimalt med IOGT-anknytning” verkligen något om kulturen han vill utforska?

Sen tänker jag att han bara letar på fel ställen. Det här var åren när swindie var ett begrepp och man kunde göra sketcher om hur disken på Pet Sounds svämmade över av fanzines. Ändå väljer Ekman att leta efter berättelsen inom etablissemanget, att leta efter sanningen i DN På Stan. Och missar recensioner med meningar som ”Har man glömt hur det är att vara ung har man aldrig varit ung” ( Christian Hylse i Rubbersoulinspace); de texter om Broder Daniel som är skrivna av folk som bryr sig om musik. Det arkeologiska arbetet är fortfarande ogjort.

Behållningen ligger i Henrik Berggrens egna kommentarer. Det finns något allvarligt i hans sätt att analysera sig själv, samtiden och skapandet – ”Melodiskt popsound ihop med oerhörd cynism. Det är fortfarande en fantastisk kombination.” – som gör att han går fri från självuppfyllande mansromantik.

Genom att låta allt handla om det där mörka mitt i, misery is a place in me, gör han inga anspråk på att prata allmängiltigt och faller inte in i den självklarhet med vilken bokens övriga röster pratar om ungdomar och gäng utan att ens nämna att de förstås pratar könsspecifikt. När Berggren ändå får göra sina egna analyser i kommenterande stycken, och gör det så bra, undrar man varför Ekman alls tar plats i texten. Vad hans stapplande mellanord tillför när han ändå väljer att vara så anonym.  Och när jag blinkar bort tårarna på sista sidan är det inte på grund av boken, utan på grund av avgrunden mellan döden som estetik och döden som praktik.

 

 

FAKTA

Broder Daniel

Bildades av Henrik Berggren och Daniel Gilbert 1989.

Gjorde sin sista spelning den 8 augusti 2008 i Göteborg.

Henrik Berggren, Lars Malmros och Theodor Jensen har varit permanenta medlemmar, men även Håkan Hellström och Johan Neckvall har spelat i bandet.

Gitarristen Anders Göthberg tog sitt liv 2008.

Diskografi:

• Saturday Night Engine (1995)

• Broder Daniel (1996)

• Broder Daniel Forever (1998)

• Cruel Town (2003).

 

Trycksak: Barnböcker 2010-2011

oktober 20, 2011 § Lämna en kommentar

Skrifter jag författade åt Kulturrådet. Egentligen snarare 2009-2010 eftersom jag skrev broschyrerna precis i början av respektive år. Finns också på engelska och franska. Klicka på omslagen för att läsa dem i sin helhet.

NEW SWEDISH BOOKS FOR YOUNG READERS 2011

15 MARS 2011

Alice Kassius Eggers presents a selection of this year’s Swedish literary titles for young people and children. This presentation of newly published Swedish books gives publishers, translators and the general public an independent view on contemporary prose, poetry and books for young people and children.

 

NEW SWEDISH BOOKS FOR
YOUNG READERS 2010

8 MARS 2010

Alice Kassius Eggers presents a selection of this year’s Swedish literary titles for young people and children. This presentation of newly published Swedish books gives publishers, translators and the general public an independent view on contemporary prose, poetry and books for young people and children.

 

 

 

62 dagar – Cilla Naumann

augusti 22, 2011 § Lämna en kommentar

Om ungdomsromanen 62 dagar i Dagens Nyheter 2011-08-22:

 

”Hur gör man när någon är död?

Hur ska man fortsätta vara?

Hur ska allt bli?”

I Cilla Naumanns ”62 dagar” är det något vaj med sommaren. Kanske är det regnet, kanske obarmhärtigheten i att växa och växa så att man knappt kan andas. Tom Olsen har blivit äldre, inte så mycket av åren som av erfarenheterna: att man blir en annan när man har sett döden, en som blir rädd av att vara ensam på kyrkogården.

I barnlitteraturen kan intriger skrivas stora utifrån ett barns horisont även om de på sin höjd är vardagliga för vuxenläsaren. Så är det med novellerna i Naumanns förra bok om Tom, ”Kulor i hjärtat”. En cykeltur i en skog, ett barnvaktsjobb, en första kyss, blir till avgörande konfrontationer med rädsla, ansvar och kärlek.

”62 dagar” beter sig annorlunda, här är dramat konkret även ur ett vuxenperspektiv. Det finns ett pojkstreck gone wrong som väcker stora frågor om skuld och ansvar och allra mest finns döden. ”Och allt är för sent och går aldrig att rätta till.”

Naumann fångar ibland dödens obegriplighet med en saklighet som blir slående poetisk, som ord man vill upprepa för sig själv gång på gång: ”Det är inte klokt att man kan vara så brutalt ensam om sitt liv.” Inte heller de moraliska frågorna känns överdrivna utan nödvändigt påstridiga när de rör vid ansvaret hos den som står bredvid. ”Var man med på något när man inte visste vad som skulle hända?” Tom har sett bensindunken, hans efterklokhet frågar så klart vad han trodde att de skulle ha den till. Dricka? På det finns inget bra svar, bara, tänker jag: att se är inte samma sak som att veta, att veta inte samma sak som att förstå.

Toms resa från skuld till befrielse är ett motiv som kunde rymts i ”Kulor i hjärtat”, den är ett barns och kommer att blekna med tiden. Känslan av att vara pojken som inte ville bli stor kommer också att glömmas, eller i alla fall sväljas. Kvar finns döden, i minnena och i maskarnas pågående arbete.

Naumann kliver in i den ämnes­sfären utan att darra, så att jag darrar.

Eftersom Cilla Naumann arbetar på DN Kultur recenseras boken av Alice Eggers, kritiker i Aftonbladet.

Alice Eggers

Amandas bok – Katerina Janouch

maj 17, 2011 § Lämna en kommentar

Om ungdomsromanen Amandas bok av Katerina Janouch i Aftonbladet  2011-05-17:

Skämskudden behövs faktiskt inte

Sexrådgivaren Katerina Janouch har en lång historia av författande. Från faktaböcker om sex till bilderböckerna om Ingrid – och blandningen av de båda i bildfaktaboken Så blev jag till. Men först nu ger hon sig på den kanske svåraste genren av alla, ungdomsboken som ska vara skönlitteratur och sexualupplysning på samma gång. På 70-talet kallades det nedsättande för brukslitteratur och ända fram till mina slukarår i början av 90-talet var Hans-Eric Hellberg affischnamnet för genren med sina, inte alltid litterärt övertygande, pamfletter.
Så Amandas bok börjar jag läsa skeptisk och kisande, redo med skämskudden, men allt eftersom märker jag hur kroppen slappnar av. Jag tycker faktiskt om Amanda! Hon är inte ett instrument för Janouch sexualupplysaren utan en riktig person, fixerad vid sex måhända, men mest bara allmänneurotisk på ett typiskt tonårsvis. Och Janouch är inte Malena Ivarsson eller Eva Rusz, hon låter könsrollerna vara påtvingade snarare än naturgivna. Hon är ideologiskt modern utan att väja för verklighetens mossighet.
I Amandas klass går barndomskompisen Axel, och minnet av deras lekar blir till en spotlight på post-pubertetens könsuppdelade fängelse. Amanda tänker över sin kropp som något till för andra och sorgen bränner när Janouch skriver ”Kanske var det minnet av Axel och mig framför Pokémon som fick mig att mer än nånsin önska att det inte skulle behöva vara så”.
Kanske gör lättnaden mig lite väl välvillig, att det hade kunnat vara så fruktansvärt pinsamt gör mig nästan euforisk över den habila gestaltningen. Här och där faller hon trots allt ner i pedagogmaterialet. Men när det nu skandalöst nog inte längre går att få tag i Elvira Birgitta Holms trilogi: Ensam, Karl-Ludvig och Tillsammans, har Katerina Janouch i alla fall gett nyfikna unga ett första vettigt alternativ.
Alice Eggers

Augustprisnotis: Jenny Jägerfeld

november 23, 2010 § Lämna en kommentar

Om ungdomsromanen Här ligger jag och blöder av
Jenny Jägerfeld i Aftonbladet 2010-11-23:

Jargongen är bäst som kuliss

”Jag försökte verkligen att inte tänka så mycket, men det var vansinnigt svårt. Jag tänkte alltid för mycket.” Maja Müller sågar av sig tumspetsen och sen rullar Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder (Gilla förlag) i gång. Maja går i första ring och stångas mot sedvanliga mobbare och en singelpappa med smak för tjejer och öl. Vid sin sida har hon Enzo men när han i ett rått skämtande råkar nämna Majas mamma gör det ont på riktigt. Är det så att mamma Jana faktiskt inte vill ha Maja?
Varannan helg åker Maja till Jana i Norrköping men den här helgen blir allt annorlunda. Jägerfeld bygger skickligt upp en berättelse om en plötsligt försvunnen mamma som hela tiden lyckas vara både central och perifer. I stället för att helt lita på att den välavlyssnade tonårsjargongen är Jägerfeld klok nog att låta den agera kuliss för en spännande intrig. Så blir det som hade kunnat bli påfrestande i stället en tillgång. Språket är lika rappt som Majas tankar och genomlyst av haikus, kontaktannonser och låttexter som snyggt undviker att skrika ”författaren” högre än Maja. Jag tror på henne och hennes pulserandehjärnaochtumme. Och det är väl just sånt som ska belönas i ett sammanhang som Augustpriset: insikter om att bokslukarkvaliteter i kombination med ett så kallat ”angeläget ämne” inte behöver ställas emot litterär kvalitet. Precis som förra året är det ett litet förlag med höga ambitioner som kammar hem barn- och ungdomskategorin, ett fint facit på att litteraturen står stark mitt i stormarknaden.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin BarnlitteraturAlice Eggers.