Pulp

augusti 13, 2011 § Lämna en kommentar

Om Pulp med anledning av spelningen på Way out west, i Aftonbladet 2011-08-13:

När Pulp släppte Different Class 1995 hade minnet av gruvstrejker och Falklandskrig börjat blekna.

Rockjournalisten John Harris skriver 2003 i The Last Party – britpop, Blair and the demise of english rock, att ett av målen för britpopen var att återställa länken mellan brittisk rock och dess sociala kontext, ”to soundtrack it’s time”.

Pulp hade då harvat på sedan slutet av sjuttiotalet och när megahiten Common people släpptes var det i det närmaste en dödsryckning, DJ:n Steve Lamacq beskriver hur alla desperat ville att Pulp skulle få en hit och att dagen när singeln gick in på listan kändes som ”Britpop’s election; the landslide victory”.

Segern kom när Jarvis Cocker, en nördig estet från Sheffield plötsligt chockade sig själv genom att göra ett politiskt epos. På 80-talet hade bandmedlemmen Russell Senior försökt få Cocker att delta i gruvstrejken, demonstrera med arbetarna, men Cocker trodde inte på politik sa han. Först när han flyttade till London blev det skiktade samhället påtagligt, från att ha varit en självvald outsider i en arbetarmiljö befann han sig plötsligt bland de som var priviligerade på riktigt. Cockers klasshat som tidigare främst riktats nedåt mot den obildade arbetarklassen som slår ner folk för att de ser annorlunda ut (”You could end up with a smack in the mouth just for standing out”) fick nytt fokus.

Två tonårstjejer förklarade häromdagen på BBC veckans upplopp med orden: ”We’re showing the rich that we can do what we want” och helt omedvetet beskriver de vad låtar som I spy handlar om. Där Cocker väser: ”You see you should take me seriously / Very seriously indeed / Cause I’ve been sleeping with your wife for the past sixteen weeks / smoking your cigarettes / drinking your brandy /messing up the bed that you chose together.”

Pulp är varken riktiga lads som Oasis eller proletärromantiker som Blur, Different Class är en en musikalisk novellsamling med ett subjekt som fladdrar mellan tillhörigheter. Den disillusionerade ungdomen i en spirande rave-kultur i E’s and wizz och Bar italia, det sexuella rovdjuret i Pencil skirt och den snälla förälskade pojken i Disco 2000 och Something changed. Ändå är det berättaren i Common people som har kommit att definiera Jarvis Cocker. Mötet med den grekiska studentska som berättar om sin rika pappa, bjuder på rom och cola och sen säger: ”I wanna live like common people / I wanna do whatever common people do / wanna sleep with common people / I wanna sleep with common people like you”.

Common peoples oantastliga position i rocklyrikens hall of fame beror på att den inte stannar vid ett raljerande över den naiva rika flickan utan växer till ett monster. En skämtsam berättelse om en överklassbrud förvandlas till en hysterisk skräcksång om klasstillhörighetens låsning. Även om hon skulle göra allt som vanligt folk gör – klippa håret och skaffa ett jobb, hyra en lägenhet ovanpå affären, börja röka, spela biljard, ligga i sängen och se kackerlackorna krypa på väggarna – så kommer det ändå aldrig bli samma sak för henne. Hon har en pappa hon kan ringa om hon vill därifrån. Det är hela skillnaden. I det parti som Cocker själv pekat ut som låtens viktigaste (ironiskt nog bortklippt i singelversionen) sjunger han: ”Like a dog lying in a corner / They will bite you and never warn you / Look out / They’ll tear your insides out / ’Cos everybody hates a tourist / Especially one who thinks it’s all such a laugh / Yeah and the chip stain and grease will come out in the bath.”

Det är ett fuck you till Blurs Damon Albarn som försökte påskina att han var nere med den hårda verkligheten, gick igång på idén om en ”noble savage”. Klasshatet kan man inte köpa sig till, inte anstränga sig för att hitta. Det finns där i Jarvis Cockers sång och när det exploderar siktar det både uppåt, nedåt och inåt. Naturligtvis kommer inte en filmintresserad 32-åring i bakelitbågar gå fri när hunden biter.

Eller som Cocker själv torrt förklarar i BBC:s dokumentär  The story of Common People om grekiskans roll, symbolen för överklassen: ”I didn’t want to kill her, I wanted to shagher, that’s an important aspect of the song”.

Alice Eggers


Annonser

Blogg: Nollnolltalet/Novell

oktober 26, 2009 § Lämna en kommentar

Blogginlägg publicerat 2009-10-26 på nollnolltalet.se, Magasinet Novells nedräkning av 00-talets hundra bästa låtar.

67. Wilco, »Jesus Etc.«

(albumspår, Yankee Hotel Foxtrot, 2002)

Wilco.

Jag är ganska nervös för att göra av med pengar. Men en augustimorgon på Arlanda kändes det som att jag var tvungen att gå ett steg längre, kärleken var så intensiv och jag bestämde mig för att öppna dammarna. Bakfull, olycklig och med Wilcos Yankee Hotel Foxtrot i öronen började jag handla band-merch. Två t-shirts och ett märke att sätta på jackan. Det fastnade i tullen, det kostade mig säkert en femtedels månadsinkomst som student och när jag vaknade till insåg jag det orimliga i att gå omkring med en stor videokamera över brösten och göra reklam för Wilco.

Summerteeth försökte jag tränga igenom på en gotlandsfärja, Yankee Hotel Foxtrot på en flygplats. Det är något med Wilco och resandet,distance has no way of making love understandable, med att åka bort och att komma hem. Deras tidiga epos »Misunderstood« beskriver en återkomst (fysisk eller mental) till en uppväxtmiljö och den totala stagnationen, short on long term goals. Den kulissen fortsätter vara Wilcos landskap, all you touch turns to lead. Den lilla eller stora staden, det kalla landet och den varma handen. I assassin down the avenue. Nostalgin över det amerikanska garaget och kritiken av den amerikanska politiken, två sidor av samma grungigt truliga ledsenhet. I would like to salute the ashes of American flags.

»Jesus Etc.« bryter av på Yankee Hotel Foxtrot, stråkarna, midtempotrummorna, ett tag låter Wilco nästan som ett vanligt band. Att just den är med på den här listan känns inte som en slump, av någon anledning verkar romantik ha lättare för att hamna på listor än cynism. You can rely on me, honey. Men det handlar också om att »Jesus Etc.«, tillsammans med »Heavy Metal Drummer«, är inomkroppsligt tillslutna poplåtar på ett annat sätt än resten av skivan som bråkar och sträcker sig ut genom ljudbilder som hör ihop och stöter ifrån. Det är en klysha eftersom det är sant – de bästa skivorna (människorna) måste man leva med ett tag innan de blir viktiga på riktigt.

Något hände med mig på flygplatsen, en plötslig insikt om att jag inte får glömma det här, hur jag kan älska ljud. Eller: I got reservations about so many things but not about you.

Alice Eggers är redaktör för Musikmagasinet Novell. »Do You Realize??«med Flaming Lips är hennes favoritlåt från 00-talet. »Jesus Etc.« är nummer 10.

Notis: Ett eget hörn på internet

mars 19, 2009 § Lämna en kommentar

Om internettexten i Aftonbladet 2009-03-13:

För tio år sedan, nästan på dagen, la jag upp min första internetdagbok på http://user.tninet.se/~bdr654h/dagbok. Det var en fascinerande paradox, hur det mest privata kunde bli det mest offentliga över en natt.

Jag minns att en bekant kallade det perverst. Hon hade sett Tjes och Jocke sitta hos Alice Bah och prata om sin textuella exhibitionism och undrade vad det handlade om. Som om det vore mer normalt att välja ut en människa och kräva uppmärksamhet med sina problem – ”vänner” – än att lägga ut dem och låta sig bli vald. Det är ju en ödmjukhet, att inte lägga sin dagbok i knät på någon och be om att bli förstådd utan i stället lämna den öppen, som i förbifarten, och hoppas. Det är inte att förhäva sig utan att förminska sig.
Kommunikationsmodellen svajar om man leker att läsaren är ett kluster. Men nätdagboken är text som beter sig som skriven för ett kluster för att nå fram till duet, spökläsaren, det implicita, ultimata duet. Jag vet, det finns ord av mig spridda över internet och varje mening är till för någon. Jag har aldrig velat bli läst av alla, bara av ett du som skiftat namn och form men som kärlekskärl varit konstant. I mitt hörn av internet fick jag bre ut mig med alla citat, alla bilder, allt det jag inte vet vad jag ska göra av nu (jag samlar dem i word-dokument, som en ekorre) och ingen kunde säga att jag tvingade mig på.Jag tycker om att ramla över våra gamla dagböcker, en del finns kvar, det mesta är borta. Det finns en trygghet i att de finns där, du finns där, jag är inte galen, det var inte en dröm. Ord som mellanlandat innan de når mig känns så mycket större (det är en sak att du älskar mig och en annan att du väljer att skriva det där alla kan se).

När jag besöker diaryland.com igen, tusentals dagar och bedrövelser senare, har cheese970 precis skrivit ”i just don’t understand why people pretend to care”. Och jag tänker att det lättaste sättet att skilja nätdagboken från bloggen är genom att fråga sig: En dagbok som ingen läser är fortfarande en dagbok men är en blogg som ingen läser fortfarande en blogg?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin MusikAlice Eggers.