Emmy Abrahamson – Stjäla the show

augusti 16, 2013 § Lämna en kommentar

Om Emmy Abrahamson i Aftonbladet 2013-08-15:

Unik humor i ojämn serie

Emmy Abrahamsons Stjäla the show hade vunnit på hårdare redigering

 

Flera gånger medan jag läser Emmy Abrahamsons Stjäla the show undrar jag hur samtalet med hennes redaktör sett ut. Om de själva tycker att boken blivit så bra den kunde bli eller om den egentligen hade behövt ett varv till för att hitta hem. Om den genom en sista omgång med saxen kunnat bli mindre slumpmässig, mer sammanhängande. I slutet av boken står det ”Missa inte: Make it stort”, och jag undrar hur mycket man stressat på Abrahamson efter augustprisnominerade Only väg is up.

I den flyttade Filippa till London och läsaren fick vara med henne genom ruttna extrajobb, galna landlords, orimligt naiv förälskelse och – målet med resan – inträdesproven till The Royal Drama School. Uppföljaren beskriver de tre åren på skolan och jag gissar att Make it stort ska handla om statistharvanden och havererade, troligen inbillade, genombrottchanser. Det skulle inte förvåna mig om Stjäla the show kommer visa sig vara den svaga länken i serien. Att gå på skolan är trots allt inte alls lika komiskt tacksamt som exempelvis att söka in med att sjunga ”Ja må han leva” inför Gandalf (Sir Ian McKellen), en obetalbar scen jag fortfarande skrattar åt.

I stället verkar Abrahamson tvinga in komiken genom scener som ibland känns helt tagna ur luften, eller i alla fall ur ett annat manus. Det ger en hoppig känsla som ihop med en halvdan ambition att försöka säga något om ett reellt nervsammanbrott gör boken lite bångstyrig och – faktiskt långtråkig. Jag saknar pulsen som band ihop dråpligheterna, den som gjorde att jag vilt protesterade när Pia Huss kallade Only väg is up lättglidande som majonnäs på en räkmacka.

För mesta möjliga öppenhet: Jag satt i Augustprisjuryn förra året som nominerade Abrahamson och jag satt i publiken när det visade sig att någon festlig typ hade bestämt att Blondinbella skulle presentera boken på konserthusets scen. Utan att klandra någon (jo, Isabella Löwengrip för hennes snack om att boken handlade om entreprenörskap ungefär, så mycket får man faktiskt inte stjäla the show, så att säga) tycker jag att det visar på en tråkig och snål läsning av Abrahamson.

Även om jag är lite besviken på ojämnheten i Stjäla the show så kan hon måla upp skrattanfallsframkallande scenarier på ett sätt som skiljer sig nämnvärt från annan svensk samtida ungdomslitteratur – ja kanske inte bara samtida förresten, humorn i den svenska barn- och ungdomslitteraturen har ofta varit förpassad till bilderböcker eller kapitelböcker för yngre barn. Storsäljare som Bert- och Sune-böckerna låter komiken bli fånig och bitvis absurd. Att kombinera det med tonårstjejens typiska nojor och besvär gör Abrahamsons röst unik.

Visst, det finns humor hos exempelvis Sara Ohlsson och Johanna Thydell också, men inte komik på samma slapstick-sätt, scener som är tidlösa och ålderslösa. Som när någon upplyser Filippa om att riktiga engelsmän inte säger att man är ”happy” utan ”pleased”: ”Filippa svor för sig själv att aldrig använda ordet ’happy’ igen. (Pleased Birthday!)” Det är kanske inte chockerande roligt men de små fnissen som trillar ur min mun gör det ofta och spontant. De som nedlåtande kallade förra boken för chick lit borde återvända till Bridget Jones dagbok och inse att det krävs rätt mycket smarthet för att beskriva något så dumt.

Annonser

Två eller tre saker jag glömde berätta för dig – Joyce Carol Oates

juni 19, 2013 § Lämna en kommentar

Om ungdomsromanen Två eller tre saker jag glömde berätta för dig i Aftonbladet 2013-06-10:

Joyce Carol Oates ger trygghet åt små sår

Metodisk proffsighet i hennes nya ungdomsroman

Joyce Carol Oates (född 1938).  

Det är inte självklart vad som händer när någon dör. Sorgen, obegripligheten å ena sidan, å andra sidan modet, möjligheten som tydliggörs.

När Joyce Carol Oates tar oss med till Quaker Heights i Två eller tre saker jag glömde berätta för dig har smittan precis börjat sprida sig. Tink har tagit livet av sig och vi får följa först Merissas och sen Nadias funderingar på att göra detsamma. Merissa har precis upptäckt skärandets kraft, först med en nagelsax sen med en fruktkniv karvar hon in små små sår på sin kropp. Bildar en, som hon känner, ”rustning”, mot omvärlden.

Hon är högt upp i näringskedjan i skolan, Merissa ”den perfekta”, brukade Tink säga. Skärandet är själv­hatet, prestationsångestens sista utpost, men samtidigt ventilen och upproret. Självbestraffning men också självständighet, inte minst i förhållande till en svikande far. Merissas pappa beskrivs av Oates som något mer än en individ, ­ilskan mot män är så påtaglig. Ur tonåringens perspektiv, visst, men också nedärvd genom mödrar och benhårda lärdomar:

”För Merissas pappa, liksom många pappor – liksom många män, i själva verket, och pojkar – tyckte inte om att bevittna tårar.”

Nadias destruktivitet är skönt nog lite mindre standardformulär. Ungefär samtidigt som hon drar på sig ett dåligt rykte blir hon besatt av den vänlige läraren Mr Kessler, vilket urartar på ett inte helt förutsägbart sätt.

Tinks röst uppstår hos dem i impulsen – så skönt det ändå vore att inte finnas – som om det är hennes plikt att hindra dem eftersom det var hon som planterade idén. Hon är på många sätt lik Legs i Foxfire från 1993, tjejen som kommer in som en klassisk katalysator och utmanar hierarkin och normsystemet. Berättelsen om Nadia och Mr Kessler påminner om den fascinerande kortromanen Djur (2002), och sättet att blanda jag-form med vi-form med de-form om Blonde, romanen som blev Oates stora genombrott 2000.

Oates lakoniska svarthet kan göra mig irriterad, språkets metodiska proffsighet, det blodfattiga. Hon har också ett, för hennes ungdomsböcker specifikt, bitvis outhärdligt pedagogiskt tilltal som jag upplever som extremt amerikanskt.

Samtidigt märker jag hur jag blir mer och mer påverkad, minns tryggheten i de små små såren. Men att läsa Två eller tre saker jag glömde berätta för dig är också att inse hur skärandets kraft inte har en chans mot litteraturens.

Alice Kassius Eggers

Kontakt

maj 23, 2013 § Lämna en kommentar

Alice Kassius Eggers (8800802-0300)
Bergsundsgatan 24, 117 37 Stockholm
aliceeggers@gmail.com, mobil: 0739261698

CV

maj 23, 2013 § Lämna en kommentar

ARBETSERFARENHET

Frilansjobb i urval:

Kritiker/kulturskribent:

Aftonbladet Kultur

Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter (gästrecensioner)

Arbetaren

ETC Stockholm

Författaren (om ungdomsboksomslag, hösten 2010)

Kulturrådet (skrev New Swedish Books for Young Readers 2010 och 2011)

Clear skies (litteraturkrönikör)

Netopia (krönikor, bland annat om kvinnliga hackers på film och tv)

Moderator/panelsamtal/föreläsning:

2013

Moderator Ladyfest Malmö, 8 mars: Gudrun Schyman, Helena Gefwert och Martina Nilsson om jämställdhetsvisioner.

2012

Moderator för samtal om barns läsning, Akademibokhandeln

Moderator för ”En ny generations klasslitteratur?” på bokmässan (arr: X Publishing)

2011

Powerpoint-presentation samt föredrag inför Vin- & Sprithistoriska museet om alkohol i populärkulturen

Moderator för samtal om filmen Kyss mig, Södra teatern

2010

En kväll med Bob Hansson & Erlend Loe, Södra teatern (Arr: Alfabeta + Ordfront)

Komma ut-romaner, Johannes Sandreyo & Sofia Nordin (Arr: Hallongrottan)

Feministisk porr, Högkvarteret (Arr: Cinemaqueer)

Tantsnusk, Dramalabbet (Arr: Dramalabbet + Elin Alvemark)

P3 Kultur x3: Om rocklyrik, om litterära konstruktioner och om Lady Gaga

2009

Barnlitteraturåret 2009 (Arr: Göteborgs stadsbibliotek)

Föredrag om popmusik och politik (Arr: Rytmus gymnasium)

P3 Populär: Om hästböcker, ihop med Sara Young

Projektledare:

Aftonbladet på Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg (hela projektet från tågbiljetter till monterschema, kontakt med mässan, författare, press etc. 2009-2011 )

Aftonbladets kulturfest och litteraturprisutdelning (catering, ljud, lokal, personal etc. 2011)

Rättviseförmedlingens dag, Strand (idéer, kontakt och planering av fem stycken panelsamtal, hösten 2010)

Redaktör:

Magasinet Novell

Tidskriften Kritiker

Modernista förlag

Tidskrift.nu

Anställningar:

Projektkoordinator, UR

2011-2013 (pågående)

Referens: Lina Svanberg

Redaktör, Aftonbladet Kultur (vik)

2010-2013

Redaktionsassistent, Aftonbladets kultur- och ledarredaktion.

2006-2009

Referens: Åsa Linderborg

Kassajobb etc., Stockholms skivbörs (från och till)

1997-2006

Redaktör, Tidningen Min Häst

1995-1998

Övriga uppdrag:

Styrelse:

Tidskriften Bang

Föreningen Sveriges Kulturtidskrifter

Studiecirkelledare:

Semiarieansvarig på Skrivarakademin, våren 2011

ABF

Svenska Brukshundsklubben

Jury:

Augustpriset, barn- och ungdomsbokskategorin.

UTBILDNING

Påbyggnadskurs i poesi & prosa, Biskops Arnös författarutbildning, 2010-2011

 Fil.mag Litteraturvetenskap/Barn- och ungdomslitteraturvetenskap. Lunds Universitet samt Stockholms Universitet, 2002-2006

 Webbdesign med praktik på sourze.se och Spraydio, Nackademin 2000-2002

 Studieledarutbildning, Studiefrämjandet 2007

Broder Daniel – When we were winning

januari 31, 2013 § Lämna en kommentar

Om biografin Broder Daniel – When we were winning av Klas Ekman och Martin Norberg i Aftonbladet 2009-04-07:

Världens bästa bror

Alice Eggers läser biografin om rockikonerna i Broder Daniel

”Broder Daniel – When we were winning” är ingen vinnare för den som önskar mer analys och mindre klippbok.   ”Broder Daniel – When we were winning” är ingen vinnare för den som önskar mer analys och mindre klippbok.

Jag önskar att jag skulle recensera Broder Daniel. Då hade jag kunnat följa den förföriska impulsen att berätta om varför Broder Daniel är världens bästa band. Eller om när Henrik Berggren köpte ett paket knäckebröd för tjugo spänn på en svartklubb i Malmö och bara ville prata om Black Sabbath. Eller om hur det är att vara del av en subkultur där det mest välkomnande kollektivet för en tjej är publikhavet.

Nu har jag i stället en bok framför mig: Broder Daniel – When we were winning. Klas Ekman har tillsammans med fotografen Martin Norberg skrivit, eller satt ihop, en biografi över bandet. Jag försöker läsa den bok jag har framför mig, försöker möta den som den är skriven, men hela tiden uppstår tankar på vilken bok jag hade önskat mig i stället. Det jag ser är en utfylld scrapbook, där författarens kommentarer och mellanspel bara är irriterande och förvirrande. Kronologin är hopplös att hänga med i utan förkunskaper, värdeomdömena (”mest bisarra spelning”) stoppar upp läsningen och analysen är icke-existerande. Faksimilerna får mig först att undra vad musikjournalistiken höll på med under 90-talet, om det här är det bästa Ekman kunnat gräva fram för att ringa in fenomenet Broder Daniel. Säger meningar som ”Minimalt med IOGT-anknytning” verkligen något om kulturen han vill utforska?

Sen tänker jag att han bara letar på fel ställen. Det här var åren när swindie var ett begrepp och man kunde göra sketcher om hur disken på Pet Sounds svämmade över av fanzines. Ändå väljer Ekman att leta efter berättelsen inom etablissemanget, att leta efter sanningen i DN På Stan. Och missar recensioner med meningar som ”Har man glömt hur det är att vara ung har man aldrig varit ung” ( Christian Hylse i Rubbersoulinspace); de texter om Broder Daniel som är skrivna av folk som bryr sig om musik. Det arkeologiska arbetet är fortfarande ogjort.

Behållningen ligger i Henrik Berggrens egna kommentarer. Det finns något allvarligt i hans sätt att analysera sig själv, samtiden och skapandet – ”Melodiskt popsound ihop med oerhörd cynism. Det är fortfarande en fantastisk kombination.” – som gör att han går fri från självuppfyllande mansromantik.

Genom att låta allt handla om det där mörka mitt i, misery is a place in me, gör han inga anspråk på att prata allmängiltigt och faller inte in i den självklarhet med vilken bokens övriga röster pratar om ungdomar och gäng utan att ens nämna att de förstås pratar könsspecifikt. När Berggren ändå får göra sina egna analyser i kommenterande stycken, och gör det så bra, undrar man varför Ekman alls tar plats i texten. Vad hans stapplande mellanord tillför när han ändå väljer att vara så anonym.  Och när jag blinkar bort tårarna på sista sidan är det inte på grund av boken, utan på grund av avgrunden mellan döden som estetik och döden som praktik.

 

 

FAKTA

Broder Daniel

Bildades av Henrik Berggren och Daniel Gilbert 1989.

Gjorde sin sista spelning den 8 augusti 2008 i Göteborg.

Henrik Berggren, Lars Malmros och Theodor Jensen har varit permanenta medlemmar, men även Håkan Hellström och Johan Neckvall har spelat i bandet.

Gitarristen Anders Göthberg tog sitt liv 2008.

Diskografi:

• Saturday Night Engine (1995)

• Broder Daniel (1996)

• Broder Daniel Forever (1998)

• Cruel Town (2003).

 

Mottagande av Det är bara regn

juni 12, 2012 § Lämna en kommentar

Två månader senare är det väl dags att samla ihop mottagandet av boken. Här är lite recensioner och andra texter:

Recensioner:
Kristian Lundberg i Gefle Dagblad
Aase Berg i Dagens Nyheter
Andres Lokko i Smålandsposten (samma text också i Barometern, Borås Tidning och Blekinge Läns Tidning)
Mikaela Blomqvist i Helsingborgs Dagblad
Josefine Holmström i Svenska Dagbladet
Lars-Göran Söderberg i Tidningen Kulturen
Anna Carlén på Dagens bok
Philip Teir i Aftonbladet
Arvid Jurjaks i Sydsvenskan
Salka Hallström Bornold i Expressen
Övrigt:

Lån i Det är bara regn

maj 10, 2012 § 1 kommentar

Pictures of you – The Cure
Sjukdomen till döds – Søren Kierkegaard
From the edge of the deep green sea – The Cure
Kyoto song – The Cure
Just like heaven – The Cure
I gränslandet mellan lingvistik och litteraturvetenskap. En analys av några språkliga drag i böckerna om Pippi Långstrump – Christina Heldner
High – The Cure
Love Song – The Cure
Vackert vader – Jakob Hellman
Doll parts – Hole
All about eve (film)
Rented rooms – Tindersticks
Soft as snow (but warm inside) – My bloody valentine
Hands – Grand tone music
Niels Lyhne – Jens Peter Jacobsen
This twilight garden – The Cure
Angel angel down we go together – Morrissey
In memoriam – Lord Alfred Tennyson
Norstedts svenska synonymordbok (måste kolla!)
Utan dina andetag – Kent
Europe is our playground – Suede
Trust – The Cure
Take me somewhere nice – Mogwai
Sonnets from the Portugese – Elizabeth Barrett Browning
Hejdade, hejdade sken – Jenny Tunedal
Pet Grief – Radio dept.
Rekviem – Rainer Maria Rilke
Elevate me later – Pavement
Terapisnack.com (Marie Bernts)
Still ill – The Smiths
Metropolitan (film)
Short term effect – The Cure
Pretty woman (film)
Brev till Nancy Dalunde – Stig Dagerman
It wasn’t easy for you either – Grand tone music
Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar – Ann Jäderlund
You Will. You? Will. You? Will. You? Will. – Bright Eyes
Sommargästerna – Pär Rådström
Gör det någonting – Carola
De kanske lämpade – Peter Høeg
Jesus’ Son – Denis Johnson (övers. Niclas Nilsson)
Brev till en ung poet – Rainer Maria Rilke
Sun Axelsson (vet inte ur vad)
My so-called life (tv-serie)
Opus 40 – Mercury rev
Den glada vetenskapen – Friedrich Nietzsche
Enjoy the silence – Depeche Mode
At my most beautiful – R.E.M
Robson – Pernilla Glaser
Någonting svart – Jaques Roubaud
Tro och vetande – Ingemar Hedenius
Don’t look down – Tindersticks
Lou Andreas-Salomé – Angela Livingstone
Moi non plus – Gunnar Ekelöf
Sons of anarchy (tv-serie)
TT-språket
Våtmarker – Charlotte Roche
Lost in translation (film)
There is a light that never goes out – The Smiths
The same deep water as you – The Cure
Cut Here – The Cure
The Figurehead – The Cure
Nothingman – Pearl Jam
Dikter – Jens Peter Jacobsen (låna)
1000 oceans – Tori Amos
Du Dunkelheit – Rainer Maria Rilke
Isabella – Ulf Lundell
Nadja – Ulf Lundell
Som barn – Gunnar Ekelöf
Aleph – Jorge Luis Borges
Duinoelegier – Rainer Maria Rilke
Girl, interrupted – Susanna Kaysen